min inbillade utopi
Kategori: Allmänt 2
Vid mitt inte så ogenomtänkt placerade, men ack så vanställda hus, finns en mycket vacker trädgård.
Den vårdar jag som om ingen eller något annat i världen behövde vårdas.
Nu faller den sakta sönder av något jag inte ännu kan förstå orsaken till. Min ofta besökande familj vill inte längre träffa mig. De tiger gärna om anledningen till detta, men jag anar att de ofta kom för att se min trädgård snarare än att träffa mig. Det är för mig väldigt underligt men sant, att när min trädgård var så fulländad som en trädgård kan vara, så fanns det knappt ett öga som kunde hålla sig från tårar vid dess blottande för skapelsen.
Det var som om varje ros och varje buske talade om för mig att jag var i absolut belåtenhet. Alla begär i mig skakade av rädsla att bli övergivna i den mättnad av lycka som infann sig hos mitt vittnande av dess skönhet.
Men nu kan jag knappt titta på den utan att jag faller i tårar.
Någon åt upp min trädgård, blad för blad.
En bladlus med en oändlig styrka och magkapacitet tillräcklig för att osynligt tränga sig igenom de tjocka buskarna till grindar hade lurat mig in i blindo för att sluka mig inifrån.
Nu när döden visat sitt ansikte för mig, kan jag knappt stå.
Dagar, veckor och månader passerade mig långsamt för att påminna mig om att min makt var obefintlig och min kunskap obetydlig. Jag kunde inte annat göra än att vänta på att solen en dag skulle lysa i mitt ansikte. Vägar bredvid mig skrek efter att vandras då jag gick i diket och letade efter liv i jorden. Några frön från träden och växterna var allt jag begärde, men jag såg få. Om jag bara visste då vad jag vet nu.
En morgon är ofta full av förväntan, men slutar ofta i natt.
Förutom en morgon, den stannade kvar. Och slutade i dagar.
Nu har jag tillräckligt med ljus för att vända mina tankar och se en framtid.
Så småningom växte en ny trädgård sakta fram till sin fullständighet. Starkare än aldrig förr skådad. En oantagbar fästning, som solen vaken och vakande. Och som vattnet genomskådad så att den kan växa fritt, och inta sin forna ställning som drottning över sin gård och jord.
Drömmar - aldrig mera bortglömd.
