En dag då solen lyste extra starkt över jordens yta såg jag en fjäril simma förbi i luftens vågor. Den såg så vacker och klok ut, att jag inte kunde låta bli att röra vid den. jag berörde hennes silkeslena kropp och bestämde mig för att lyfta upp henne i mina handflator. detta gick bra ända tills jag berörde och omedvetet lätmörkret falla över hennes sköra vingar. och så plötsligt, utan några förvarningar, hade hon flugit iväg till nästa gren, omedvetet om alla de farorsom vilade på just detta träd.
Jag söker befrielse och samlar mod. Jag tappar kontroll och griper tag om mitt hjärta. plötsligt står på den sköra tråden mellan valet att slita ut det, eller hålla det stadigt och tryggt.
Du ser på mig och jag får plötsligt svårt att hålla balansen. Du lever, du är äkta. Jag dör, i förvirring, saknad och längtan.
Varje morgon vaknar jag och hoppas till allt att om eller när jag ser dig igen, inte längre ska känna något för dig.
Jag kan sitta och titta på dig i evigheters evighet. Jag vågar inte gå fram till dig och prata, för risken finns att du skulle tycka illa om mig. Jag står inte ut alla dessa tankar om dig. Jag förtär sakta mina nerver med dem. Min själ har gått och gömt sig, den vågar inte längre stanna kvar. Jag älskar dig mer än igår och mindre än i morgon.
Nu sitter jag här i mörkrets tystnad. Men utan mitt lugn och min ro, finner jag ingen frid. Jag känner mig ockuperad av ett land som inte finns. Tänk att få hålla handen på den jag älskar och som älskar mig tillbaka.
Sätter din hand mot mitt hjärta och säger: Du är inte ensam, min själ må hålla om dig inatt.