En ljus natt bestämmer vi oss för att vandrar tillsammans. vi slår oss ner vid en parkbänk och ristar in våra namn till vänster av en parkbänk. ett år senare bestämmer vi oss för att göra samma sak, och denna natt blir speciellt ljus, men inte av vilken orsak som helst, utan på grund av den alldeles speciella värmen från den kärlek vi hade till varandra. men just denna natt skulle visa sig bli mörkare än vi trodde. just då vi kommer fram till parkbänken sitter där en ensam man. jag ville gå till nästa, men plötsligt stannade hon upp. jag vände mig om och såg att mannen gripit tag i hennes arm. men hon tycktes inte bli bestörd av hans plötsliga gest, och satte sig trots detta, ner, bredvid mannen. den okända mannen viskade något i hennes öra. jag hörde inte vad han sa, men något fick mig att tro att Hon gjorde det, och på utrycket av hennes ögon, fick det mig att tro att hon hade fått ta del av något hon ofrivilligt, men glädjeligen nu fått höra. hon vände sig om, och jag tog nu tag i hennes hand för att gå vidare. påväg att resa sig, ångrade hon sig och satte sig ner igen. jag vill inte fortsätta, sa hon. och trots min starka kärlek till henne, hade jag inte nog med styrka för att göra något åt situationen och hade inget annat val än att bara gå därifrån, utan henne. . . jag vände mig om, såg henne ta tag i hans hand och kyssa den ömt av förälskelse. denna frustration, denna vrede, denna kärlek, som ständigt hemsökte mina tankar. jag kunde inte bli av med dem. jag hade inget annat val, än att återvända till parkbänken ett par minuter senare. jag kommer fram till platsen där parkbänken står, men hon är inte där längre. på parkbänken står endast två namn skrivna till vänster av bänken. Den okända mannens, och hennes.
" Säg inga varför nu. Månen ärför evigt, men kanske inte vi. I dina ögons ljus jag älskade. Det räckte. Åh, Kärleksvän, det räckte."
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
" Släcker du, sa du - sjönk tryggt ner i bädden. Jag träckte mig mot ljuset - släckte. I fullmånsljus rummer badade. Å, varför älskade vi inte i månens sken, sa du besviken nästan. Jag andades din hud av kärlek ännu varm."
- (hittade dessa vackra dikter i en ask bland en massa brev som låg gömda i en ask ifrån då min mor och far först träffades)
Tänk om jag levde mitt ute i skogen, bland alla träd och allt liv som finns där.
låt träden, få kasta sina armar runt mig, och skydda mig ifrån all fara
för utan dem är det bara faran och mig.
utan att till någon säga något byter jag skinn och lägger mig i den blommiga ängen.
ingen vet vad jag tänker på och ingen vet vad jag tänker göra för nu kan ingen längre se mig. det enda dem ser, är det nya skinn som ligger i ängen och njuter av någon anledning.
tittar tillbaka på dagarna som var.. minns alla gånger jag kände mig salig av hela min tillvaro och den kärlek som fanns..
jag hade så gärnat vilja visa dig, alla berg jag vandrat i, och tänkt på dig alla sjöar och hav jag seglat på, och tänkt på dig alla ängar jag dansat i, och tänkt på dig och alla dessa hästar jag ridit på, när jag tänkte på dig
lär dig språket av min själ, och lyssna till den sanna jag. för om du inte förstår mig, kommer vi aldrig vandra tillsammans.
Länge sökte jag efter det som skulle föra mig närmare frihet. Men ju längre jag letade, ju djupare kom jag, in i den dröm som förde mig bara längre bort.
men så kom den dagen då jag äntligen hade funnit min frihet. Men då tåget väl kom, kunde jag inte röra mig. friheten försvann lika snabbt som den kom, och plötsligt står jag här igen.
Men nu vet jag, att frihet inte bara kommer och går. frihet är visdomen och kärleken till sig själv.
"Ty skatan gärna kastar sig från träd till träd och skuggar grenarna under sig. Glöm inte dina rötter eller den sanna du. Glöm inte heller den väg du vandrat tills du blev den du är. Glöm inte heller dina drömmar för att bli den du kommer att vara. Först då kommer solen vila på din själ i evigheten."