Vem är jag
att döma de döda
när min närvaro
tydligt i era ögon
lyser av frånvaro

I en vag spegelbild
av sorg och rädsla
i vattnet som rusar in
Ser jag mig söka
en arm av dig kära
människa och vän

utan dig min sköna
vad finns det då för mening
med att fortsätta leva detta liv

Men varför ska jag kämpa mot döden
i ett mörker som påminner
om mörka stjärnhimlar
och saliga nätters sömn

Nu är jag utom fara
påstås det

Men jag hör fortfarande skriken
klarare för var dag som går

Så nu återvänder jag hem
till havets svarta sanddynor
och vilande vatten
till din eld och rosenröda läppar
från en gången tid
nu försvunnen
men ej bortglömd

sällan har jag känt en närvaro
av dig i mina sinnen
så tydligt som idag

jag älskar dig mer än igår
och mindre än imorgon.